Vanligen är smältlim termoplastiska (omformbar plast). Men det finns även härdande varianter t.ex. polyuretanbaserade. Termoplastiska smältlim baseras vanligen på EVA (plast), hartser (tallolja) och vaxer (paraffin). Smältlim appliceras vid olika temperaturer. Allt ifrån 90°C (Novacol) upp till dryga 200°C (konstruktionslim). Efter avsvalning stelnar limmet och bildar en limfog. Limmets främsta fördel är dess snabbhet. Detta har gjort smältlim vanligt hos t.ex. förpackande industrier och bokbinderier, där man har krav på hög produktionshastighet och kostnadseffektivitet. Eftersom limmet inte ger några kemiska restprodukter ersätter den, av miljöskäl, allt oftare andra limtyper inom i stort sett alla branscher.

Denna form av lim värms också upp, dock bara till c:a 60°C. Detta är en limtyp som funnits i många hundra år. Men har i de flesta fall ersatts av plastlim. Fortfarande är animaliska lim vanliga vid tillverkning av hårda pärmar till böcker samt vid renovering av möbler och böcker. Limmen baseras vanligen på hud- och benmjöl, vatten och glycerin.

Vattenbaserat lim är torkande lim med vatten som lösningsmedel. Inom denna grupp finns lim baserade på stärkelse (t.ex. majs), Dextrin (potatis), Kasein (mjölk) och Latex (gummi). Vanligast idag är plast som dispergerats (finfördelats) i vatten. När vattnet avdunstar klibbar partiklarna ihop till ett fast material, en limfog. Normalt måste ett av materialen som limmas vara poröst/sugande för att vattnet skall kunna avgå. Undantaget är vid kontaktlimning. Användandet av vatten som bärare för plastpartiklarna har flera, framför allt miljömässiga fördelar. Det dominerade, industriella, användningsområdet för vattenbaserade lim är till olika typer av papperslimningar såsom etikettering, uppfodring och kapsellimning. I övrigt hittar man användare inom trä-, verkstads- och den grafiska industrin.

Vanliga limtyper inom gruppen är Epoxy-, Polyuretan- och Cyanoakrylatlim. Dessa lim har som regel en högre hållfasthet samt bättre motstånd mot kallflytning, värme och kemikalier. Deras nackdelar är först och främst miljöaspekten och priset. Härdande lim stelnar genom en kemisk reaktion när ett ämne tillsätts (2-komponentslim) eller i frånvaro av ett ämne (anaerobt lim stelnar t.ex. i brist på luft). Ljus och värme kan också fungera som härdare.

Lim av denna typ är inte baserat på isocyanater. Vilket i sin tur innebär att denna limtypen inte omfattas av “härdplastreglementet”, vilket innebär att man slipper märkning och krav på regelbundna hälsoundersökningar. MS-polymerlim har sitt ursprung i Japan från 1970-talet. Förutom att vara ett bra lim till jordbävningsområden, utvecklades det för att kunna vara ett alternativ till silikonlim. Detta för att silikonlim kan ha problem med övermålningsbarhet. Det utvecklades också för att vara ett alternativ till PUR-lim (Polyuretan), som kan vara känsliga för UV-ljus. MS-polymerlim bygger på en härdningskemi som inte innehåller några isocyanater. Det är en reaktiv polymer som består av PPO, polypropylenoxid, samt dimetoxisilyl som funktionell ändgrupp på molekylkedjan. Limmet finns i en- och tvåkomponentsform och härdas liksom PUR-lim vid rumstemperatur.